1.7.2011

Allmänna åklagarens åtal i Ålands tingsrätt

Åklagaren yrkade att A skulle dömas för grov misshandel eftersom han hade begått fysiskt våld mot B 1.1.2008 i Mariehamn på följande sätt:

• A hade i sin bostad tilldelat B två knytnävsslag eller slag med öppen hand med den påföljden att hon hade fallit mot väggen,
• A hade i B:s bostad tilldelat henne minst sex hårda knytnävsslag i ansiktet.

A hade tilldelat den försvarslösa B ett flertal hårda knytnävsslag i ansiktet, varför misshandeln hade skett på ett synnerligen rått och grymt sätt. A hade riktat det fysiska våldet mot B:s huvud, varför misshandeln hade varit potentiellt livshotande. A hade dessutom tillfogat B svåra kroppsskador. B hade till följd av misshandeln erhållit:

• näsfraktur med underliggande krossad sidbenslabyrint,
• fraktursystem genom okbenet med utlöpare, dels upp mot och igenom botten på ögonhålan med felställning, dels ned mot käkbenet och käkhålan,
• en sårskada på insidan av den vänstra överläppen,
• 3 stycken hematom på olika delar av huvudet,
• traumatisk perforation med blod i hörselgången i den högra trumhinnan.

Ytterligare yrkade åklagaren att A skulle dömas för bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, grovt rattfylleri samt äventyrande av trafiksäkerheten. A hade olovligen tagit i bruk B:s personbil trots att han hade förtärt en sådan mängd alkohol att alkoholhalten i hans blod efter bilfärden hade varit minst 1,30 promille. A hade dessutom brukat ett läkemedel, vilket hade nedsatt hans prestationsförmåga. Till följd av konsumtionen av alkohol och läkemedel hade A:s förmåga att framföra personbilen på ett betryggande sätt varit märkbart nedsatt. A hade även framfört fordonet på ett sätt som äventyrade andra människors säkerhet. A hade på en landskapsväg i hög hastighet kört om en annan personbil utan att hålla ett betryggande avstånd till denna, framfört fordonet osäkert och vingligt samt förlorat herraväldet över bilen och kört av vägen. Den av B ägda personbilen hade förstörts.

A hade tidigare begått misshandelsbrott. Åklagaren yrkade att A:s tidigare brottslighet skulle beaktas som straffskärpningsgrund.

Målsägandens yrkanden

Målsäganden B hade förenat sig i åklagarens straffyrkande och tillagt att A hade åsamkat henne bestående men i form av nedsatt och delvis avsaknad av känsel i högra ansiktshalvan, nedsatt hörsel, kosmetiskt men i form av sned näsa samt med psykiskt lidande jämförbar sveda och värk.

Ålands tingsrätts dom 8.12.2008

Tingsrätten fann det utrett att A hade tilldelat B två slag med öppen hand i A:s bostad. I B:s bostad hade A tilldelat B sex knytnävsslag i ansiktet, vilka varit kraftiga. Det faktum att B fallit bakåt då A slagit henne och att han sedan fortsatt misshandeln då B redan varit på golvet innebar inte att B i det läget skulle ha varit mera försvarslös än ett misshandelsoffer är vid en misshandel av normalgraden. B hade själv efter misshandeln till fots kunnat ta sig till sjukhusets akutmottagning. Därför ansåg tingsrätten att misshandeln inte hade varit synnerligen grym. Det hade inte heller utretts att det utövade våldet skulle varit synnerligen rått.

Enligt läkarintyget hade skadorna inte utgjort livsfara. På frågan om B:s skador skulle anses vara sådana svåra kroppsskador som rekvisitet för grov misshandel förutsätter, anförde tingsrätten följande: B hade erhållit allvarliga skador i form av näsfraktur med underliggande krossad sidbenslabyrint, fraktursystem genom okbenet och felställning på ögonhålan, sårskada på insidan av överläppen, tre hematom på huvudet, hål i högra trumhinnan, bestående men i form av nedsatt och delvis avsaknad av känsel i högra ansiktshalvan och nedsatt hörsel på ett öra, kosmetiskt men i form av sned näsa och psykiskt lidande. Även om B:s skador var allvarliga hade hon inte helt förlorat något sinnesorgan; hennes hörsel var visserligen nedsatt på det ena örat men oförändrad på det andra. Trots att nedsatt eller saknad känsel på den ena kinden var allvarligt, kunde detta inte anses vara en svår skada enligt strafflagens stadgande om grov misshandel. B hade på grund av sina skador genomgått operation. Ansiktsskadan hade åtgärdats med titanskruvar och -platta. Det faktum att B varit tvungen att genomgå operation och hon varit sjukskriven en månad visade inte i sig att det varit fråga om svåra kroppsskador. Sjukskrivningen hade varit förhållandevis kort. Det faktum att B hade vårdats i Uppsala kunde inte användas som mätare på hur allvarliga skadorna varit; i så fall skulle misshandelsbrott som sker på orter där sjukvården inte har tillgång till specialistkompetens lättare bedömas vara grova än brott som sker på större orter med tillgång till sådan kompetens.

På dessa grunder ansåg tingsrätten att A hade gjort sig skyldig till misshandel. Ytterligare ansåg tingsrätten att A hade gjort sig skyldig till bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, grovt rattfylleri samt äventyrande av trafiksäkerheten.

Beträffande straffmätning konstaterade tingsrätten att A i april 2008 hade blivit dömd för bland annat misshandel. De nu aktuella målen kunde ha prövats vid samma tillfälle, varvid A skulle ha erhållit en dom för samtliga brott. Trots att A inte tillräknades ett kvalificerat brott hade ändå den misshandel han utsatte B för omfattat grovt fysiskt våld. Ytterligare hade A tillräknats tre lindrigare brott. Med beaktande av hur skadliga och farliga A:s brott varit och då motivet till misshandeln uppenbarligen varit att B inte velat återuppta deras förhållande, fann tingsrätten att ett ovillkorligt fängelsestraff var den enda möjliga påföljden. Tingsrätten tillämpade inte någon straffskärpningsgrund då påföljden i domarna från åren 2004 och 2005 enbart varit bötesstraff samt då A borde ha dömts för nu aktuella brott vid rättegången i april 2008. På dessa grunder dömde tingsrätten A till ett gemensamt fängelsestraff på åtta månader som förvandlades till 200 timmar samhällstjänst.

Ytterligare ålades A att till B erlägga bland annat i ersättning för sveda och värk, andra tillfälliga men och psykiskt lidande 5 000 euro, för bestående kosmetiskt men 1 000 euro och för bestående men 14 400 euro.

Saken har avgjorts av tillfällig lagman Kristina Fagerlund och nämndemännen.

Åbo hovrätts dom 15.1.2010

Åklagaren och B sökte ändring hos hovrätten samt yrkade att A döms för grov misshandel och att det för A dömda straffet i varje fall skärps. Åklagaren yrkade ytterligare att A:s tidigare brottslighet tillämpas som straffskärpningsgrund vid straffmätningen. Dessutom yrkade B att skadenståndsbeloppet höjs.

Beträffande frågan om svår kroppsskada ansåg hovrätten att misshandeln hade orsakat B näsfraktur och multipla ansiktsfrakturer, sårskada, hematom med klar blodutgjutning och traumatisk perforation i höger trumhinna med blod i hörselgången. Skadorna konstaterades ha uppkommit efter upprepat kraftigt trubbigt våld. Ansikts- och näsfrakturen hade opererats. Sårskadan hade suturerats. Misshandeln hade orsakat B bestående men så till vida att hon hade nedsatt och delvis avsaknad av känsel i högra ansiktshalvan, en hörselnedsättning på högra örat av den graden att den orsakade svårigheter i talkommunikation samt ett kosmetiskt men i näsan. B hade fortfarande värk i ansiktet vid väderväxling. Eftersom en nerv blivit kraftigt skadad var bedövningskänslan i högra ansiktshalvan bestående. Den nedsatta hörseln gjorde att hon hörde dåligt i bullriga miljöer. Hennes ansikte var ihoplappat med en titanplatta i kindbenet och en i käken, flera titanskruvar samt ett nät under och bakom högra ögat för att hålla upp det i ögonhålan som krossats. Utan nät skulle hennes ögon vara på olika höjd. Näsan var större, den var bred hela vägen och lätt sned, till skillnad från tiden innan misshandeln. Alla ärr var på insidan eftersom operationen utförts via munnen och ögonen. Plattorna, skruvarna och nätet kommer att sitta kvar livet ut. Ytterligare hade gärningen förorsakat posttraumatiskt stressyndrom vilket hade begränsat hennes arbetsförmåga och orsakat stort lidande samt lett till att hon var i behov av regelbunden vård.

Hovrätten ansåg att de allvarliga skador som B åsamkats var sådana svåra kroppsskador som brottsrekvisitet för grov misshandel förutsätter. Däremot ansåg hovrätten att gärningen inte hade genomförts på ett sätt som hade försatt B i livshotande läge.

Vad gällde frågan om gärningen hade begåtts på ett synnerligen rått eller grymt sätt anförde hovrätten följande: Enligt B hade A i B:s hem knuffat henne in i tamburens hatthylla, dragit bort alla jackor från galgarna ovanför, tagit tag i hennes hår och slagit det första slaget då hon var i sittande ställning. Därefter hade A dragit ut B på golvet och fortsatt slå så att hon hade legat på golvet och han hade varit stående ovanför henne. B hade uppfattat 5 - 7 mycket kraftiga slag, men eftersom slagen kommit väldigt tätt kan de ha varit betydligt fler. B hade försökt skydda sitt ansikte med händerna men det hade inte lyckats. A hade riktat sina slag enbart mot B:s ansikte: ögon, näsa och mun. B hade förlorat medvetandet till följd av slagen. Hon har uppskattat att hennes medvetslöshet kunde ha varat i 20 - 30 minuter.

Enligt hovrätten hade B konsekvent och detaljerat upprepat det som i tingsrättens dom antecknats som hennes berättelse och det hade inte funnits skäl att betvivla de uppgifter hon givit. Med beaktande av parternas kroppsbyggnad samt det att A:s slag orsakat B multipla frakturer i ansiktet, var det ytterst osannolikt att B skulle ha hållits stående efter det första slaget. Skillnaden i kroppsbyggnaden innebar även att B:s möjligheter till att försvara sig hade varit ringa. Alla slag hade varit riktade enbart mot ansiktet och de hade varit mycket kraftiga. Med beaktande av gärningen och situationen som helhet hade misshandeln varit rå och grym, men med beaktande av rättspraxis hade det ändå inte varit fråga om ett sådant synnerligen rått och grymt sätt som lagstadgandet förutsätter.

Beträffande helhetsbedömningen konstaterade hovrätten att misshandeln hade orsakat allvarlig kroppsskada och gärningen tangerade ett synnerligen rått och grymt sätt. Redan det som ovan anfördes i bedömningen om gärningen hade begåtts på ett synnerligen rått och grymt sätt innebar att gärningen bedömd som helhet var grov. På helhetsbedömningen inverkade dessutom att A hade slagit B medvetslös i en privat bostad där hon inte hade möjligheter till att få hjälp av utomstående. Han hade lämnat henne medvetslös och avlägsnat sig från platsen utan att bry sig om B:s tillstånd.

På dessa grunder ansåg hovrätten att A vid misshandeln hade tillfogat B svår kroppsskada och då brottet även bedömt som en helhet var grovt, dömdes A till straff för grov misshandel.

Beträffande straffmätning konstaterade hovrätten att A tidigare hade dömts till bötesstraff för tre fall av misshandel. Vidare hade han dömts till villkorligt fängelse jämte samhällstjänst medelst Ålands tingsrätts dom 11.4.2008 för bland annat två fall av misshandel, begångna 2.4.2006 och 16. - 17.6.2006, samt en grov misshandel begången 22. - 23.2.2007. De upprepade misshandelsbrotten visade att A förhöll sig uppenbart likgiltig till förbud och påbud i lag och de skulle således beaktas som en straffskärpningsgrund.

A hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som uppfyllde rekvisitet för grov misshandel. Ett motiverat straff för gärningen var enligt hovrätten en lång ovillkorlig fängelsedom. Hovrätten ansåg att vid straffmätningen skulle dock enligt vedertagen praxis beaktas att gärningen, då den skett 1.1.2008, hade kunnat handläggas i samband med åtalen för de tidigare gärningarna och att straffet då skulle ha varit en del av det gemensamma straffet i domen 11.4.2008. Den åtalades rättsskydd förutsatte att alla samtidigt åtalsförda ärenden behandlas på en gång och ett gemensamt straff döms ut, eller att straff för samtidigt åtalsförda ärenden åtminstone beaktas. Det att åtal inte väcktes samtidigt kunde inte läggas den åtalade till last. Med beaktande av regelverket och praxis för hur straff bestäms, stod tingsrättens dom i ett rättvist förhållande till A:s skuld fastän tillräknandet hade skärpts.

A hade tidigare ådömts samhällstjänst som en tilläggspåföljd till den villkorliga fängelsedomen. Detta utgjorde ännu inte något hinder för att istället för det ovillkorliga fängelsestraffet döma till samhällstjänst. Då samhällstjänst även med beaktande av A:s ålder och allmänna kriminalpolitiska aspekter skulle anses ändamålsenligt skulle A, i stället för det 8 månader långa ovillkorliga fängelsestraffet, dömas till 200 timmar samhällstjänst.

Hovrätten prövade att ett skäligt belopp för sveda, värk, tillfälliga men och därmed jämförbart psykiskt lidande var sammanlagt 10 000 euro samt för bestående kosmetiskt men 3 000 euro. Skadeståndsbeloppet ändrades inte till övriga delar.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Peter Sandholm, Kim Fröman och Jouko Valtonen.

Domskäl

Frågeställningen i Högsta domstolen

1. I Högsta domstolen är det fråga om mätning av straff, särskilt om det finns grunder att tillämpa A:s tidigare brottslighet som straffskärpningsgrund. Dessutom är det fråga om vilken betydelse det faktum att A 11.4.2008 har dömts till villkorligt fängelsestraff jämte samhällstjänst har vid mätningen av straff.

Straffmätning

2. Enligt 6 kapitlet 5 § strafflagen kan som straffskärpningsgrund beaktas bland annat gärningsmannens tidigare brottslighet, om förhållandet mellan den tidigare brottsligheten och det nya brottet visar att gärningsmannen, med anledning av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart likgiltig för förbud och påbud i lag.

3. Högsta domstolen konstaterar att avsikten med nämnda straffskärpningsgrund är att i straffmätningen beakta att den som upprepar sitt brott, trots att han eller hon redan har fått en varning, visar likgiltighet för normerna i rättsordningen och andras rättsligt skyddade intressen. Återfall visar vidare att gärningsmannen är likgiltig inför det klander och den varning som har riktats mot honom eller henne själv (RP 44/2002 rd s. 196).

4. I detta fall har A gjort sig skyldig till grov misshandel 1.1.2008 och domen för den tidigare grova misshandeln har getts 11.4.2008. Således kan den tidigare grova misshandeln inte beaktas som straffskärpningsgrund med stöd av 6 kapitlet 5 § strafflagen. A har dessutom tidigare dömts till bötesstraff för tre fall av misshandel. Högsta domstolen konstaterar att det i rättegångsmaterialet inte finns ytterligare utredning om dessa gärningar, till exempel omgående gärningstider, omständigheter under vilka brotten har begåtts samt skador som eventuellt förorsakats. Med beaktande av att de tidigare straffen endast är bötesstraff anser Högsta domstolen att det i detta fall inte finns grunder att tillämpa A:s tidigare misshandelsbrott som en straffskärpningsgrund.

5. I 7 kapitlet 6 § strafflagen stadgas att om den som har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff åtalas för ett annat brott som han begått innan detta straff dömts ut, kan det tidigare ovillkorliga fängelsestraffet skäligen beaktas som en straffnedsättningsgrund eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet. I 7 kapitlet 7 § strafflagen finns motsvarande regler om samhällstjänst. I 2b kapitlet 5 § 1 momentet strafflagen stadgas bland annat att vid förordnande om verkställighet av villkorligt fängelsestraff bestäms ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff för det straff som skall verkställas och det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden, med iakttagande av vad som bestäms i 7 kapitlet strafflagen.

6. Högsta domstolen konstaterar att enligt gällande stadganden kan ett villkorligt fängelsestraff inte beaktas som en straffnedsättnings- eller strafflindringsgrund vid bestämmande av straff för ett brott som har begåtts före det villkorliga straffet dömts ut. Däremot blir eventuell strafflindring aktuell då det villkorliga fängelsestraffet verkställs på grund av nya brott som begåtts under prövotiden.

7. Högsta domstolen konstaterar att det inte finns stadganden i strafflagen om vilken betydelse en sådan samhällstjänst som har dömts jämte villkorligt fängelsestraff ska tillmätas. I regeringens proposition (RP 177/2000 rd s. 13) konstateras att samhällstjänst som tilläggsstraff är avsedd för sådana fall där domstolen anser att enbart ett hot om fängelse skulle vara en otillräcklig påföljd för brottet. Högsta domstolen anser att samhällstjänstens karaktär som tilläggspåföljd betonar hur allvarligt det brott för vilket ett villkorligt straff utdömts har ansetts vara. Samhällstjänst som tilläggspåföljd har således inte en sådan självständig betydelse att den skulle kunna beaktas som straffnedsättnings- eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet.

8. Det 11.4.2008 utdömda villkorliga fängelsestraffet jämte 30 timmars samhällstjänst kan således inte beaktas som straffnedsättnings- eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av straff för de brott det nu är fråga om.

9. Den grova misshandel som tillräknats A har begåtts genom att han har slagit med knytnävarna mot B:s huvud. Trots att det vid gärningen inte har använts något vapen, har A förorsakat B flera allvarliga och bestående fysiska, psykiska och kosmetiska skador vilket bevisar att våldet har varit kraftigt såsom framkommer ur hovrättens dom. Våldet har riktats endast mot den på golvet liggande B:s huvud och efter gärningen har A lämnat B ensam medvetslös i hennes hem. Ytterligare har han efter att ha misshandlat B i Mariehamn, olovligen tagit i bruk hennes personbil samt i berusat tillstånd kört den av vägen i Sund så att bilen har blivit förstörd. Under körningen har han förorsakat konkret fara för utomstående personer. Högsta domstolen anser att ett rättvist straff i förhållande till brottens ovan nämnda skadlighet, allvarlighet samt A:s skuld är ett år åtta månader fängelse.

10. Enligt 6 kapitlet 9 § strafflagen kan ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år förklaras villkorligt, om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut. Enligt regeringens proposition 44/2002 rd (s. 209) kan, om gärningsmannen vid två olika rättegångar ådöms straff för olika brott inom samma konkurrenskategori, de brott som behandlas vid den första rättegången inte anses vara en del av gärningsmannens tidigare brottslighet. Huruvida ett villkorligt straff kan dömas eller inte skall bestämmas utgående från hur allvarligt brottet är samt gärningsmannens skuld. Om till exempel brottsserien inbegriper ett stort antal brott, är det möjligt att den dömdes brottslighet är så allvarlig att det är nödvändigt att döma honom eller henne till ett ovillkorligt fängelsestraff vid den senare rättegången - trots att han eller hon vid den första rättegången har dömts till ett villkorligt fängelsestraff.

11. A har varit 20 år gammal när han begick de ifrågavarande brotten. Enligt A har han inte gjort sig skyldig till nya brott och han har stadigvarande arbetsplats samt är bosatt på en annan ort. Högsta domstolen anser att A:s brott är så allvarliga och hans skuld beträffande de brott det nu är fråga om så stor att endast ett ovillkorligt fängelsestraff kan komma i fråga. På dessa grunder döms A till ett ovillkorligt fängelsestraff på ett år åtta månader.